livetsolikautmaningar

När den ända jag har att vända mig till, som bryr sig om att lyssna och vara ett bollplank inte är tillgänglig. Vem vänder man sig då till?
Jag är rädd för känslan, ensamheten som kommer krypande igen, en allt för välkänd känsla. Det skrämmer mig.

Vad snurrar i mitt huvud nu... Tankar och händelser som ingen kanske alltid styr över. Men som ändå finns och som gång på gång krossar det jag sakta försöker bygga upp. En bild av mig kanske borde se annorlunda ut, men ska sanningen fram så har jag nära till ett falskt leende- det äkta har jag inte sett på länge och skrattet har jag inte mött på år, inte det äkta iallafall.
Ska sanningen fram har jag bara en vän jag kan berätta precis allt för, som jag kan smsa mitt i natten. Lycka finns bar på en plats, stallet hos Alec.

Ganska sorgligt och det är inte ens början... Men i en bild av någon man vill vara och där tanken driver. Där är läget helt annorlunda.

Kanske får jag vara där, i mina tankar, någon dag långt borta.