Att leva med en sjukdom, och veta att det är något som kommer att sätta snubbeltråd senare i livet.
Man vet inte när hur eller vad. Men man vet, att just det kommer att sätta stopp för allt.

Det krävs kanske en förklaring som jag ännu inte kan ge.
För jag har den inte själv.

Men att gå runt och undra lite över vad nästa steg blir känns som att vänta på regn man hoppas inte ska falla.
Besvikelsen varje gång.

Kommentera

Publiceras ej